Star Wars 8 och komplexa karaktärer

Skrivtips kan man få på många sätt. Läsa skrivhandböcker är en metod. Att se på film är en annan. Att titta aktivt och vara medveten om vad man letar efter kan ge aha-upplevelser när man ser hur olika komponenter i storybygget är konstruerade och hur de fogas ihop. Precis samma effekt som man ka få genom att läsa skönlitteratur.

Häromdagen såg jag ett videoklipp med behind the scenes-intervjuer med skådespelarna till Star Wars 8, The Last Jedi. Det hela är förstås en sorts trailer för att skapa förväntan inför premiären i december. Det som slog mig var hur skådespelarna lyfte fram det som är så speciellt bra med den här filmen. Eller, inte att det gjorde det, så gör alltid skådespelare i dylika videor. Det som jag fångades av var vad som gör filmen ovanligt bra.

Filmen är en klassisk kamp mellan det goda och det onda. Vi har sett det förr. Efter sju Star Wars filmer (och en åttonde spinn off) vet vi allt om droider, wookiees och x-wings. Vi kan till och med den dramatiska linjen eftersom den bygger på en parallell struktur. Ändå gillar vi (i alla fall många av oss) dessa filmer och det är nog inte bara jag som tycker att det är oförskämt långt till december. Vad är det som gör Star Wars 8 så speciell?

Ja, enligt de intervjuade skådespelarna är det för att vi kommer karaktärerna djupare in på livet. Även de ”gamla” karaktärerna som vi redan känner och älskar får vi se på ett nytt sätt när deras liv förändras.

Det som är så coolt med Star Wars, säger en av skådisarna, är alla varelserna och specialeffekterna, men mest att karaktärerna är så komplexa.

Här tror jag hemligheten ligger. Vi blir engagerade i karaktärer som visar sig vara mer än det vi först ser. Skrivhandböcker pratar om platta respektive runda karaktärer, om multidimensionella eller komplexa personer. Jag tror att alla egentligen menar ungefär samma sak.

Larry Brooks, författare till Story Engineering, beskriver hur man kan ge karaktärer djup så att läsaren engagerar sig i dem. Hans tips är att tänka i tre dimensioner. Första dimensionen är yttre saker, beteenden och utseenden (t.ex. en man som alltid drar sig undan in konflikter). Den andra dimensionen förklarar varför vi ser det vi ser (mannen har växt upp i en familj där det viktiga var att ge sken av lugn och harmoni). Den tredje dimensionen handlar om beslut och ageranden som personen gör när något står på spel. Detta visar antingen personens sanna karaktär eller en utveckling (mannen i exemplet går emot sin chef i ett viktigt skede, trots att han riskerar jobbet).

Inte vet jag om skaparna av de nya Star Wars-filmerna har läst Larry Brooks, men de vet i alla fall hur man får fiktiva personer att kännas som de är verkliga och viktiga. Det är ”shocking, real and honest”, som det sägs i videoklippet.

Nu kanske du funderar på hur något som sker i en galax långt, långt borta kan kännas vare sig ärligt eller på riktigt. Även om strider med rymdskepp och lasersvärd är spännande så är det få av oss som har varit med om något liknande och rent känslomässigt kan relatera till dylika händelser.

De flesta av oss har däremot någon form av familj. Många av oss har säkert också mer eller mindre komplicerade relationer till familjen. Genom att Star Wars knyter an till våra egna upplevelser och känslor blir vi engagerade på ett djupare sätt. Vi sitter inte bara och biter på naglarna och undrar om Rey eller Kylo Ren kommer att hugga av varandra en hand eller inte. På ett djupare plan bryr vi oss verkligen om vad som händer dem.

För det är som Carrie Fischer (Leia) säger: ”It’s about family and that’s what’s so powerful about it.”

 

PS. Star Wars har kommit till min hjälp flera gånger i mitt jobb som gymnasielärare. Den första filmen fungerar till exempel alldeles utmärkt för att förklara arketyperna i Kung Oidipus. Jag skriver mer om det en annan gång!

 

Star Wars 8 Behind The Scenes

Fortsätt läsa

Läs i hängmattan – och få skrivtips på kuppen

Det här är egentligen skrivtips nr 8 i listan över hur du lyckas med att skriva på semestern: Läs böcker.

Inte bara är det ett rent nöje att läsa böcker man fastnar i så där att man nätt och jämnt fixar att gå in och sätta på mer kaffe, det är också ett sätt att förbättra sitt eget skrivande. Det gäller bara att veta vad man ska titta på. I det här inlägget kommer jag att ge ett par boktips som också har gett mig insikter när det gäller röst och tonfall.

Romanerna i fråga är Störst av allt av Malin Persson Giolito och Effekten av Susan av Peter Hoeg. Båda är skrivna i första person, alltså jag-form. Båda är spänningsromaner, men av väldigt olika karaktär.  Det som de båda har gemensamt och som bär upp mycket av hela berättelserna är huvudpersonens röst.

Störst av allt handlar om 18-åriga Maja som står inför rätta för att ha skjutit ihjäl sina klasskompisar. Temat är fängslande. Vad driver fram destruktivitet och våldshandlingar hos unga människor? Vilken roll spelar samhällets klasser och attityder i detta?

Persson Giolito väjer inte ett dugg för det komplexa och fula. Tvärtom låter hon Maja uttrycka det högt. Det blir till och med roligt, mitt i allt de mörka. Det är uppfriskande med en röst som inte låter sig placeras i ett fack, vare sig den onda våldsverkarens eller den oskyldiga, men förledda flickans.

Så här beskriver huvudpersonen en av advokaterna i rätten:

”Hon har gräsliga glasögon och hon avskyr mig eftersom hon anser att kapitalismen är mitt fel. De första gångerna jag träffade henne behandlade hon mig som om jag vore en galen modebloggare med en osäkrad handgranat i ett flygplan. Visst-visst! sa hon, utan att våga titta på mig, visst-visst! Oroa-dig-inte-vi-är-här-för-att-hjälpa-dig. Som om jag hotade att spränga alla i luften om jag inte fick min biodynamiska tomatjuice utan isbitar. ”

Bara i det här korta citatet hör man en röst. Huvudpersonen har en attityd och ett tonfall som är bara hennes. Även om hon beskriver en annan person får läsaren en tydlig känsla för hur hon själv är. Samtidigt.

Den här speciella rösten var det som fick mig att fastna för historien. Hela romanen är välskriven och väldigt spännande. Men jag tror det är rösten som gör det där extra, som skiljer den här romanen från mycket annat jag har läst på sistone. Även om Maja inte alls är så sympatisk alla gånger, kan jag inte låta bli att engagera mig i hennes öde.

I Effekten av Susan blottlägger Peter Hoeg samhällets mindre attraktiva sidor och han gör det på ett otroligt underhållande sätt. Allt sker genom huvudpersonen Susan, och hennes mycket speciell röst. I den här boken händer det oväntade saker hela tiden, tempot är högt och vändningarna hisnande. Susans tonfall är kaxigt och gör att allt konstigt och övernaturligt som händer ändå verkar helt rimligt. Här är ett citat där en av bifigurerna beskrivs genom Susans ögon:

”Han är en liten och elegant man med stark tro. Det han tror på är vikten av att ha bästa möjliga skräddare och starkast möjliga statsapparat.”

På ett foto av Susans make visar hans leende att ”det som tynger själen åtminstone inte är låg självkänsla.”

Susans röst tvekar aldrig. Hon slänger ur sig påståenden om allt runt omkring sig med sarkastisk självklarhet, även när hon trotsas av händelserna omkring sig. På det här sättet gestaltas hennes personlighet genom rösten och tonfallet när hon beskriver andra karaktärer. Det är snyggt. Coolt. Och roligt.

Unna dig lästid i sommar med dessa två suveräna böcker! Fundera på hur du låter dina egna karaktärers röster göra gestaltningen av händelser och personer fängslande och oemotståndligt intressanta!

Och har du inte har lyssnat på Malin Persson Giolitos sommarprat i P1 ännu så gör det!

PS: Jag har ingen hängmatta. Eller rättare sagt, jag har en, men ingen stans att hänga upp den. Bilden kommer från en annan persons trädgård, fast det är mina egna snygga joggingskor ni ser 🙂  Som tur är kan man läsa var som helst!

Fortsätt läsa
Stäng meny